minimum

Efter månader av foto-torka har jag äntligen fått över bilderna från kameran, in på datorn. Allt tack vare en mycket snäll försäljare på Expert City. Meningen var att jag skulle köpa en ny kabel till kameran, men efter att försäljaren förvissat sej om priset erbjöd han att ta med sej sin egen kabel hemifrån och hjälpa mej tömma kameran på bilder. Helt gratis. Det är roligt när man träffar fina människor. Lillebror tyckte att jag skulle bjuda ut försäljaren på dejt. Han menade på att killar aldrig gör någonting utan baktanke. Vilket jag inte häll med om. Så därför; ingen dejt.

Men nu jädrar.. Håll i er.. Här kommer lite smågobitar från sommaren 2008 och frammåt:

Nummer ett
Jag skulle vara tvungen att sluta äta smör. Inget annat land har ett så gott smör som vårt. Jag har ätit smör i Turkiet, Kina, Spanien, Frankrike, Tyskland, Danmark och USA, men inget land har ens varit i närheten av vårt Bregott! Och jag älskar Bregott..

Nummer två
En flytt till ett land närmare ekvatorn skulle innbära lättare kläder; kjol,linne, sandaler, the hole shebang.. Vilket inte funkar för mej. Att tvinga fram en kontroll av mitt ursinnes-växande kroppshår skulle driva mej i fördärvet. Jag har mer hår på kroppen än björnen i skogen och har enorma problem under vår fnuttiga två-månaders-sommar, att hålla stubben i styr. Skulle då sommaren utökas till fyra eller fem (eller ännu fler månader) av gassande het sol skulle jag inte få göra annat än att fixa, trimma och vaxa..

Nummer tre
Boendestandarden. Det är svårt att tänka sej att bo någonstans överhuvudtaget där kackelackor har för vana att föröka sej. Det allmänna uppfattningen är att de trivs i smuts och fuktiga miljöer, vilket totalt utesluter alla länder söder om Tyskland. Och eftersom anledningen bakom en flytt är att komma bort från snön en stund, så väljer jag nog mest troligt inte heller Ryssland, Tibet, eller Island.
Visst, jag måste erkänna att det skulle vara nice med en liten vingård i södra Frankrike eller en bondgård ute på slättmarkerna i Irland. Sitta framför eldstaden och höra ur regnet smattrar på halmtaket ... Men mina tankar vandrar sedan vidare till hus, fukt och tillsist är jag tillbaka vid kryp och kräldjur. Jag gillar dom inte. Husen får vara hur söta dom vill. Jag kan inte försonas med idén att ta handduken från kroken efter en dusch och se hur en tarantella eller kungsboa skyndar iväg till ett nytt gömställe.
Näe, det må finnas spindlar innanför mina väggar just nu, men dom är iaf tillräckligt klena för att jag ska kunna mosa dom på egen hand, utan att riskera liv och lem.

Nummer fyra
 Det är lite tryggt att vara i Sverige. Alla sköter sej själv. Ingen vågar sej ut för att låna en kopp socker till bullbaket, utan slänger in ungarna i baksätet och hetsar iväg till affären innan Bolibompa. Det är tryggt att veta att man kan gå runt i centrum utan att behöva prata med någon. Inte ens butiksbiträden säger något annat än att de väser ut ett Hej, var det bra så? (Specifikt menat på en stackars bakom-kassan-tjej på H&M - hon gillar verkligen inte sitt jobb!)
Annars är det i tex USA. Det var rena chocken att, som förstoppad svensk, möta folket i butiker, på barer och att bara passera dom på gatan. USA må tyckas vara ytligt vi-vet-bäst-land, men jävlar vad trevliga alla är! Dom pratar med en precis som om de kännt en hela sitt liv och när man i sin tur kommer från ett så exotiskt land som Sverige (!) är det ingen som skräms av den dåliga engelskan som man måste stöta fram i ett försök att svara på tilltal.
Nu känner jag att jag tappade tråden lite.. Det jag menar är att det inte finns något land där man har möjlighet att vara så anonym som i Sverige. Ingen vet vem man är, och ingen vill veta heller..

Nummer fem
Sist men inte minst, måste jag säga att vårt rättsystem faktiskt är en faktor som väger väldigt tungt. Även om poliser i allmänhet beteer sej som arga pissmyror på powertrips, så kan dom vara jävligt bra att ha. Dom ställer upp när man verkligen behöver dom. Det var inte så länge sen som jag ringde och klagade på en granne som inte ville skruva ner musiken. Serviceminded som våra kära poliser är, så dök dom upp tjugo minuter senare och knackade på hos min unga granne. (Jag tror att hon har flyttat..)

Summan av kanelen är den att Sverige helt enkelt är bäst. Min kusin påstår att Norge kommer på delad första plats, men då jag inte fått uppleva varken fjordar eller lusekoftor så låter jag det vara osagt om vem som vinner. Jag vet bara att jag nog mest troligt stannar kvar i mina förfäders land och njuter av grandoft och kranvatten. Och framför allt; Bregott!

När man hör ett lågt morrande följt av en rivstart, vet man att katterna har varit här. Leija har fått det stora privilegiumet att jaga bort dessa bajsa-i-rabatten-odågor och det gör hon me glädje. Hon blir fortfarande lite skamsen om jag "kommer på henne" när hon ruschar iväg,men efter lite beröm är hon sitt glada själv igen.

Jag har inte mycket vad tålamod heter, när det kommer till tekniska saker. Jag anser mej vara ganska duktig och lättlärd och brukar vara den som sitter med ljudinstallationer eller dataprogram tills det att jag får det att fungera som jag vill. Min envishet gör att jag inte ger upp.. Men.. Mitt bristande tålamod, å andra sidan, gör att jag skriker, svär, drar mej i håret och skäller ut alla som råkar gå förbi eller - om jag ska ta ikväll som exempel - ploppar upp och säger hej på MSN.

Nu är jag äntligen färdig med mitt projekt för kvällen, efter två timmar. Jag bestämde mej för att skapa en ny bakgrund till mitt skrivbord och startade upp mitt nyinskaffade Photoshop. Glad i hågen satt jag där med alla dessa knappar och konstiga figurer och insåg snabbt att det här inte var någon lätt uppgift. Satt och svor för mej själv i ungefär en halvtimme, men sedan började det som smått lossna.. Jag slutatde dra mej ihåret efter ungefär en timme senare och min stackars vän i rutan slutade skicka ledsna smileys efter ytterligare 30 minuter.