minimum

Tiden går fort. Eira har blivit en riktig liten människa med både humör och humor. Hon är matelak och kommer inte maten med en gång gråter hon i sinne, ibland så mycket att när väl flaskan kommer är hon för upprörd för att äta. 
Hon har börjat med smakpotioner och det hon fått smaka - mild havregröt och clementinsaft - äter hon med stor aptit!

Tro det eller ej så har vi döpt henne - i kyrkan! De som känner mig vet att jag inte är ens i närheten kristen. Min tro är något helt annat. Men både jag och Matthias var överens om att traditionen är fin. Själva cermonin var jättefin. Den andra dottern i huset sjöng tillsammans med sin moster "Handens fem fingrar", och sedan sjöng hon själv "Det vackraste". Det var så fint att jag fick kämpa som ett djur att inte börja tokgrina, vilket inte var så lätt med gråtkalaset på första raden. Lillans mormor, morfar och farmor hade ständigt rinnande ögon och näsa, och näsdukar i högsta hugg. 
Hela dopet blev jättelyckat! Jag var helt slut efter den dagen. Ville bara sova i ett helt dygn och gråta av tacksamhet till alla som var med. 

Nu ska jag och lillesnutt baka lite kakor. Håller tummarna för att hon gillar sittern tillräckligt länge för att jag ska hinna få in kakorna i ugnen.. Och förhoppningsvis hinna få ut dom i tid, så vi slipper ha svarta kakor på jul.