Lillan 4 månader och en liten gladgurka!

Tiden går fort. Eira har blivit en riktig liten människa med både humör och humor. Hon är matelak och kommer inte maten med en gång gråter hon i sinne, ibland så mycket att när väl flaskan kommer är hon för upprörd för att äta. 
Hon har börjat med smakpotioner och det hon fått smaka - mild havregröt och clementinsaft - äter hon med stor aptit!

Tro det eller ej så har vi döpt henne - i kyrkan! De som känner mig vet att jag inte är ens i närheten kristen. Min tro är något helt annat. Men både jag och Matthias var överens om att traditionen är fin. Själva cermonin var jättefin. Den andra dottern i huset sjöng tillsammans med sin moster "Handens fem fingrar", och sedan sjöng hon själv "Det vackraste". Det var så fint att jag fick kämpa som ett djur att inte börja tokgrina, vilket inte var så lätt med gråtkalaset på första raden. Lillans mormor, morfar och farmor hade ständigt rinnande ögon och näsa, och näsdukar i högsta hugg. 
Hela dopet blev jättelyckat! Jag var helt slut efter den dagen. Ville bara sova i ett helt dygn och gråta av tacksamhet till alla som var med. 

Nu ska jag och lillesnutt baka lite kakor. Håller tummarna för att hon gillar sittern tillräckligt länge för att jag ska hinna få in kakorna i ugnen.. Och förhoppningsvis hinna få ut dom i tid, så vi slipper ha svarta kakor på jul.


Lillan med morfar på dopfikat

Det händer mycket hela tiden!

Lillan växer så det knakar. Hon är en glad liten tjej som trivs i babygymet, älskar att bada, äter som en häst och bjuder på ett härligt skratt när man hittar rätta kittelstället. Hon är helt enkelt världens bästa Eira!

Äntligen!

♥ Torsdagen den 22 juli klockan 10:18, landade miraklet på min mage. Lilla Eira är 51cm lång, väger hela 3735 gram och är den mest perfekta lilla skapelse mina ögon har skådat! ♥
















Tioende dagen på övertid. And still counting.

Idag känns allt jobbigt. Att sitta, äta, ligga, stå. Jag samlar helt vansinniga mängder vätska i benen och fötterna, mina små 35or ser ut som ballonger med korta korvar till tår, och har vuxit tre skostorlekar på en månad. Att ta på sig skor en dag som denna är bara att glömma! Inte ens foppatofflor i strl 40 kan kilas på bollarna. Men va fasen, snart är det över! (Hoppas jag..)

Och om jag ska se positivt på saken så skiner solen, min trädgård är vacker, bebben ligger och drar finfoten längs magen och jag mår ändå jävligt bra! Livet är trots alla krämpor underbart! Jag är älskad och jag har turen att få vara precis den jag är, utan undantag.

Övertid


Picknick i Badhusparken, midsommarafton 2010

 

Bebben är inne på övertid och jag måste säga att det är lååånga förväntansfulla dagar som kryper fram i snigelfart. Förvärkarna lyser med sin frånvaro. Allt är så lugnt att jag börjar tro att hon bestämt sig för att stanna kvar där inne, trots att det nu är så trångt att jag känner minsta lilla rörelse som hon gör.


Allt är färdigställt här hemma. Jag har fixat en sköthörna i tvättstugan, babykläderna är ordnade i storleksordning, spjälsängen står redo för en sovande liten bebbebus och skötväskan har jag packat om minst fem gånger! Till och med föräldrapenningen är beräknad och begärd, så nu får det till å starta. Kom igen smärta!



1 vecka och sex dagar kvar...




Lilla bebbebus vecka 37+4

Idag är en sån där dag då allt känns bra. Jag känner mig superfin med min enorma bebbemage och jag strålar så mkt att andra måste skydda sina ögon. Nu är det bara två veckor innan nedkomst och jag kan knappt bärga mig! Livet verkligen leker, dansar och ler. Jag är tröttare än aldrig förr men jag vill inte missa en sekund av denna underbara dag!

Vi har varit på två extra tillväxtkontroller (ultraljud) sedan sist jag skrev. På det första fick vi reda på att vårt lilla mirakel är en flicka. (Tänk klänningar, pippilotter och ponnyridning!) Och på det andra lyckades vi fixa en bild på lillgummans ansikte. Tyvärr har jag problem med att få över bilden till datorn så jag kan inte dela med mig av den än. Ska försöka igen senare.



Så nu när vi har en aning om hur hon ser ut går det knappt att vänta på att förlossningen ska vara över och vi får ligga och titta på henne. Jag längtar så att jag håller på att bli gråhårig och vad jag kan tolka av rörelserna i magen så verkar hon också vara sugen på att komma ut för att få sträcka ut. Hon gör sitt bästa i magen, men nu är det trångt om utrymme..

Med bara två veckor kvar är det dags att packa BB-väskan och börja promenera så att allt kommer igång som det ska. Jag är inte sugen på att gå över tiden. Ut ska hon! Gärna imorn! :)

PS: Jag glömde ju berätta att jag ÄNTLIGEN lyckats filma "Hela havet stormar", men när jag skulle lägga upp det tog batterierna slut i kameran och kameraladdaren har vi lyckats slarva brt.. Men i helgen kommer mia fina föräldrar som fixat en NY laddare, så håll ögonen öppna så kanske ni får se lite bebbe-action!

Bebbemagen v. 29

Jag är lite dålig på att uppdatera, men här kommer i alla fall lite nyare magbilder. Ska försöka filma lite också "när hela havet stormar". Det är så häftigt! Jag har försökt filma ett par gånger, men det som händer är att sekunden jag trycker på rec så stannar bebben upp. Kanske lite scenskräck?


Det syns lite dåligt, men naveln är påväg ut ur sin håla. Just nu är den jäms med "maglinjen" så den kanske kikar ut om en vecka eller så.

v. 28 + 5

Idag har vi varit hos barnmorskan igen. Hon tog lite blod för att göra en andra blodgruppering. Tydligen har jag en ganska ovanlig blodgrupp och om bebben har en annan så riskerar jag att bli blodförgiftad av mitt eget barn. Ganska konstigt det där och jag förstår inte riktigt allt. Men jag sätter min tillit till min underbara barnmorska. Hon vet vad hon pratar om! Förutom blodtagandet så mätte hon magen och kände efter hur bebben låg. Den lilla rackaren ligger med huvudet neråt och har inte fixerat sig ett dugg, men det är helt normalt. Det känns lite väl tidigt för den att "fastna". Det är ju trots allt dryga tre månader kvar.

I onsdags var det dags för Sockerbelastning nr 2. Jag gjorde en för ungefär en månad sedan och eftersom mitt sockervärde ökat så mycket fick jag göra om den nu i veckan. Testet går till så att man fastar kvällen innan provet. Från och med kl 20 får man alltså inte äta eller dricka annat än vatten. Snus och rökning är inte heller tillåtet. Sedan när du kommer till mottagningen (blod lab) får du sätta dig och vila i 20-30 minuter innan det att sköterskan kommer in och tar ett stick i fingret för att kolla hur ditt blodsocker ser ut när du fastat. Efter det kommer hon med en glukosblandning som du ska dricka upp. Det är ungefär 3-4 dl och smakar ungefär som sirap. Det är lite lönntjockt ljummet vatten med skum eftersmak. Det gäller verkligen att fokusera på något annat medans man - inom 5 minuter - tvingar i sig vätskan. Sedan är det dags att vila. Dom lämnar dig ensam med ett par tidningar och en tv. Det sista blodprovet tas efter två timmar för att se hur kroppen tar hand om allt socker som du svalt.

Mitt blodsocker ökade så pass mycket efter de där två timmarna att dom med ganska stor säkerhet kan säga att jag fått graviditetsdiabetes. Värdet var inte superhögt, så barnmorskan trodde inte att jag kommer att behöva insulin utan bara justera kosten. Jag fick träffa en sköterska på vårdcentralen som gav mig en blocksockermätare och tanken är att jag ska sticka mig själv i fingret flera gånger per dag; när jag vaknat och sedan före varje måltid och sedan två timmar efter. Så det blir ungefär 7 stick i mina stackars fingar per dag. Jag tror att det ska tas tre dagar i veckan. Jag kommer nog att vara ganska så öm i fingertopparna efter nån vecka! Men vad gör man inte för det lilla livet som rullar runt i magen?!

Förlossning och shopping

Igår var Matthias ledig från jobbet så vi passade på att åka på en liten roadtrip och kika var förlossningen ligger. Här i Piteå finns inget BB, utan vi kommer att måsta åka till Sunderbyn's sjukhus. Det ligger ungefär sju mil härifrån så det gäller att åka i tid och veta vart man ska!

Fick nyaste numret av MAMA i veckan - ja, jag har börjat prenumerera på en mammatidning :) - och bland klädtips och hudkrämsanalyser fanns ett repotage som hette "Vi hann inte till BB". Det var tre mammor med sina berättelser. Den första bebben trängde sig ut inne på en Statoil-toalett. Nummer två kom ut i bilen innan det att de ens hunnit backa ut från avfarten. Och den sista kikade fram en vecka tidigt under en tågresa. Alla tre mammorna var chockade över hur fort det gått och jag likaså. Jag har alltid förväntat mig att händelseloppet ska gå till "som vanligt"; vattnet går, värkarna kommer igång, man åker in - och hinner få ALL bedövning som man vill ha - och tillsist kommer bebben. Därför är det lite läskigt att läsa om andras förlossningar. Man vet ju aldrig. Det kanske blir en spurtförlossning och vi står vid en avtagsväg mot Bertnäs utan en endaste lustgassnutt att tillgå?!

Efter vårt spanande på sjukhuset körde vi in till Luleå för en shoppingrunda. Jag fick mig lite koftor och vi hittade ett par jättefina jeans och två t-shirtar till Matthias. Utöver det gick jag lös inne på Indiska och köpte knoppar till garderoberna i sovrummet, nya gardiner till Josefins rum (Matthias dotter) och finare galgar till hallen. Mitt VISAkort brann!
Jag skulle verkligen behöva köpa en ny jacka. Den jag har börjat bli svår att stänga. Men det är svårt att hitta en storlek som passar. Magen är så stor att jag nästan behöver strl 40 för att det ska vara bekvämt men då är allt annat så vansinnigt stort! Näe, våren får se till att komma igång nu på riktigt så att det räcker med bara en tjockare tröja.

Nu ska jag lägga mig å vila i soffan en stund innan middagen. Vår shoppingdag igår yttrar sig idag genom krampande fötter och ganska rejält med foglossning, så det är nog soffläge som gäller frammåt kvällen.

Bebbemagen







Lägg märke till randen på magen! :)


Glädje

Jag sitter och tittar på magen medans bebben hoppar runt där inne. Hela magen rörs. Små puffar inifrån och jag kan inte riktigt beskriva lyckan jag känner, kärleken i hjärtat när jag tänker på att det är ett litet barn i min mage - MITT barn!

Under hela mitt vuxna liv har jag gått med tanken om att jag skulle vara steril. Jag har en moster som ej kunnat bli gravid och jag har inte heller lyckats, trots långa perioder utan preventinmedel. Tillslut accepterade jag det som verkade vara ett faktum och helt enkelt gav upp tanken på att få känna ett liv växa i magen.
Det kanske var just den acceptansen som öppnade en dörr. Många hävdar att tanken eller en stark önskan om att bli med barn ibland hindrar befruktningen. Som om det skulle skapas någon slags psykisk blockering just för att man vill för mycket. Antingen det, eller så har min alldelens egna Pitebo en hel armé av Supersimmare som klarade av en annars omöjlig uppgift.

Nu när magen växer och min garderob består mest av mjukisbyxor och t-shirts är jag nästan överväldigad av tacksamhet. Trots att jag inte är kristen tackar jag Gud. Bebben kanske håller mig vaken på nätterna, får mig att flämta efter luft vid väl valda sparkar, ger mig en halsbränna som fräter mig sönder och samman och får alla drycker att smaka metall, men jag är fortfarande den lyckligaste människan som jag känner!

t r ö t t

Senaste dagarna har varit småjobbiga. Lilla bebben möblerar om inne i magen på nätterna, så jag sover inte alls som jag ska. Sedan misstänker jag att järntabletterna inte räcker till. Jag känner mig konstant utmattad. Bara att gå på affären och handla tar musten ur mig och jag mäste ta en liten tupplur när jag kommer hem. Det är jobbigt när jag vill så mycket, men orkar helt enkelt inte. Hoppas att det blir bättre. Får ringa till min fina barnmorska och be om råd.




v. 22 + 2

Enligt widgeten till vänster ska jag kunna känna när det lilla barnet hickar. Coolt! :)

Livet rullar på. Flyttlasset är framme i Pite och jag håller på att fixa och dona dagarna igenom - eller iaf så mycket som kroppen orkar. Under packningen började jag få foglossningar - dvs massiva knivar i ljumsken som borrar sig in och gör SKITONT! Så då gällde det att dra ner på tempot och ta emot hjälp av min underbara familj och mina fantastiska vänner.

Lilla bebben har börjat kännas tydligare. Jag vet på ett ungefär var den ligger och sparkarna är tydliga. Det är nog ett litet humörsmonster, för varje gång jag lutar mig frammåt eller rullar på den sida där bebben ligger blir det en jädra fart där inne, och protestsparkarna är hårda. :)

Vi har stora problem att komma på pojknamn som man faktiskt tycker är fina. Mamma propsar hårt för Lion (med betoning på I'et) medans jag tycker att Benjamin och Gabriel är ganska fina. Skulle gärna ta emot tips! Så om du kommer på nåt fint litet namn, skriv en rad!

Det är en bulle i min ugn..





Den växer och växer. Nu har det gått 20 veckor sedan fröken Ägg mötte Pitebons herr Simmare och i torsdags var vi på första ultraljudet. Det var himmelskt och magiskt och ungefär som en bal på slottet att se Klumpen ligga där i magen. Alla organ och lemmar var intakta och han eller hon viftade runt med både armar och ben under undersökningen.

Nedkomsten är beräknad till den 4 juli 2010. Så det blir en sommarbebbe. Känns skönt att få kläcka innan de varmaste månaderna. Har hört att det kan vara rätt så jobbigt i slutet, speciellt om det är jättevarmt ute.

Idag ska jag och världens bästa Tildy ner till centrum och leta mammabyxor. Magen har växt så fort den sista månaden att jag inte hunnit utöka garderoben och nu är det kris. Det är ju inte så roligt att springa omkring i mjukisbyxor hela dagarna. Ibland vill man känna sg lite fin också.

Lite photoshop-lek



Halloween 2008


Den bästa


Min lilla gogris


En vildvuxen rabatt


              

PDOL i bild

Piteå Dansar och Ler 2009

  
                        

Bästigaste framsidan



Solen skiner, himlen är blå
Vad det är skönt att leva då
Högt i topp går allas humör
Och det är det som susen gör!

Dagen mysgris


Leija - den snarkande galningen

På begäran :D

Jag har berättat om den underbara påskhelgen i ord, och nu kommer den i bilder.

Den wünderbara Madde och hennes tokmakrill Neo

Vi promenerade runt Råstasjön och ett annat vattenhål som jag inte kommer ihåg namnet på:

              

Påskmiddagen tog plats i Strängnäs, tillsammans med Madde's familj. Det bjöds på grillat och luftgevärs-tävling (som jag tror att jag vann?). Och dagen efter åkte vi runt på seightseeing i Strängnäs och Mariestad:


              

     

Efter mycket tjat från min sida gick äntligen Madde och Igor med på att visa upp lite skyddträning:

Partners in crime - Bea & Neo

     
     


Och sist men inte minst, lite snyggfoton på Neo a.k.a Makrillen:


     

Sötnöt!

That's it folks.. Det var hela kallongen. :)


Dagens galning


Nu jädrar blir det bilder!

Efter månader av foto-torka har jag äntligen fått över bilderna från kameran, in på datorn. Allt tack vare en mycket snäll försäljare på Expert City. Meningen var att jag skulle köpa en ny kabel till kameran, men efter att försäljaren förvissat sej om priset erbjöd han att ta med sej sin egen kabel hemifrån och hjälpa mej tömma kameran på bilder. Helt gratis. Det är roligt när man träffar fina människor. Lillebror tyckte att jag skulle bjuda ut försäljaren på dejt. Han menade på att killar aldrig gör någonting utan baktanke. Vilket jag inte häll med om. Så därför; ingen dejt.

Men nu jädrar.. Håll i er.. Här kommer lite smågobitar från sommaren 2008 och frammåt:

                      

Sist men inte minst.. Jag må vara sen, men GLAD VALBORG!



Essy Pessy Prum Prum



Detta är det lilla monster som ligger under min säng på nätterna. När man inte blir skrämd av hennes ansiktsuttryck och envisa morrande så väljer hon att lägga sej på rygg, dra upp benen och kissa för allt vad hon är värd. Med andra ord; ett riktigt charmtroll.

"Dream a little dream of me"


Som hund och katt

Hundens dagbok:

07.00 - TJOHOO, promenad! Det är det bästa som finns!

08.00 - TJOHOO, hundmat! Det är det bästa som finns!

09.00 - TJOHOO, ungarna är uppe! Det är det bästa som finns!

12.00 - TJOHOO, leka i trädgården! Det är det bästa som finns!

14.00 - TJOHOO, åka bil! Det är det bästa som finns!

15.00 - TJOHOO, ungarna kommer hem! Det är det bästa som finns!

16.00 - TJOHOO, leka med en boll! Det är det bästa som finns!

17.00 - TJOHOO, matte och husse kommer hem! Det är det bästa som finns!

18.00 - TJOHOO, hundmat! Det är det bästa som finns!

20.00 - TJOHOO, bli kliad på magen i soffan! Det är det bästa som finns!

22.00 - TJOHOO, sova i mattes och husses säng! Det är det bästa som finns!

Kattens dagbok:

783:e dagen i fångenskap.....

Mina kidnappare fortsätter att tortera mig med bisarra dinglande saker. De frossar i färskt kött medans jag tvingas leva på torrfoder och slemmig burkmat. Det enda som håller mig igång är hoppet att jag en dag skall lyckas rymma, och den milda tillfredsställelse jag får av att klösa på möblerna. Imorgon skall jag äta ännu en krukväxt.

Idag misslyckades jag än en gång med att döda mina kidnappare genom att försöka fälla dem med min kropp. Jag borde kanske försöka vid toppen av trapporna nästa gång. I ett försök att sätta mina förtryckare ur balans framtvingade jag en hårboll i deras favroitfåtölj. Kom ihåg: lägg en i deras säng!

Fångade en mus som jag bet huvudet av. Lade den huvudlösa kroppen vid dörren som ett tecken till mina kidnappare om vad jag är kapabel till, så att de skall gå runt i ständig skräck. Bemötandet jag fick var en massa klappar, kramar och gullande om vilken duktig kissemiss jag är. Saker och ting går inte som planerat.

På kvällen dök deras kumpaner upp för någon sorts sammankomst. Jag blev placerad i isolering under mötet, men jag kunde känna doften av deras mat och höra brottsstycken från deras kriminella planer. Tydligen var jag inlåst på grund av min kraftfulla förmåga att framkalla något de refererade till som 'allergi' - jag måste komma underfund med vad detta är så att jag kan använda det till min fördel.

De andra internerna smörar för våra fångvaktare och jag vågar inte anförtro mig till någon av dem inför risken att någon tjallar. Hunden släpps ut regelbundet ur sina bojor men återvänder frivilligt. Han är uppenbarligen efterbliven. Fågeln däremot ger intryck av att vara en informatör. Han pratar med våra kidnappare regelbundet och jag är övertygad om att han rapporterar vartenda steg jag tar. Tack vare sin placering i metallrummet är han för tillfället i säkerhet. Men jag kan vänta! Det är bara en tidsfråga innan mina planer infrias...

Fem anledningar till varför jag aldrig skulle kunna flytta utomlands:

Nummer ett
Jag skulle vara tvungen att sluta äta smör. Inget annat land har ett så gott smör som vårt. Jag har ätit smör i Turkiet, Kina, Spanien, Frankrike, Tyskland, Danmark och USA, men inget land har ens varit i närheten av vårt Bregott! Och jag älskar Bregott..

Nummer två
En flytt till ett land närmare ekvatorn skulle innbära lättare kläder; kjol,linne, sandaler, the hole shebang.. Vilket inte funkar för mej. Att tvinga fram en kontroll av mitt ursinnes-växande kroppshår skulle driva mej i fördärvet. Jag har mer hår på kroppen än björnen i skogen och har enorma problem under vår fnuttiga två-månaders-sommar, att hålla stubben i styr. Skulle då sommaren utökas till fyra eller fem (eller ännu fler månader) av gassande het sol skulle jag inte få göra annat än att fixa, trimma och vaxa..

Nummer tre
Boendestandarden. Det är svårt att tänka sej att bo någonstans överhuvudtaget där kackelackor har för vana att föröka sej. Det allmänna uppfattningen är att de trivs i smuts och fuktiga miljöer, vilket totalt utesluter alla länder söder om Tyskland. Och eftersom anledningen bakom en flytt är att komma bort från snön en stund, så väljer jag nog mest troligt inte heller Ryssland, Tibet, eller Island.
Visst, jag måste erkänna att det skulle vara nice med en liten vingård i södra Frankrike eller en bondgård ute på slättmarkerna i Irland. Sitta framför eldstaden och höra ur regnet smattrar på halmtaket ... Men mina tankar vandrar sedan vidare till hus, fukt och tillsist är jag tillbaka vid kryp och kräldjur. Jag gillar dom inte. Husen får vara hur söta dom vill. Jag kan inte försonas med idén att ta handduken från kroken efter en dusch och se hur en tarantella eller kungsboa skyndar iväg till ett nytt gömställe.
Näe, det må finnas spindlar innanför mina väggar just nu, men dom är iaf tillräckligt klena för att jag ska kunna mosa dom på egen hand, utan att riskera liv och lem.

Nummer fyra
 Det är lite tryggt att vara i Sverige. Alla sköter sej själv. Ingen vågar sej ut för att låna en kopp socker till bullbaket, utan slänger in ungarna i baksätet och hetsar iväg till affären innan Bolibompa. Det är tryggt att veta att man kan gå runt i centrum utan att behöva prata med någon. Inte ens butiksbiträden säger något annat än att de väser ut ett Hej, var det bra så? (Specifikt menat på en stackars bakom-kassan-tjej på H&M - hon gillar verkligen inte sitt jobb!)
Annars är det i tex USA. Det var rena chocken att, som förstoppad svensk, möta folket i butiker, på barer och att bara passera dom på gatan. USA må tyckas vara ytligt vi-vet-bäst-land, men jävlar vad trevliga alla är! Dom pratar med en precis som om de kännt en hela sitt liv och när man i sin tur kommer från ett så exotiskt land som Sverige (!) är det ingen som skräms av den dåliga engelskan som man måste stöta fram i ett försök att svara på tilltal.
Nu känner jag att jag tappade tråden lite.. Det jag menar är att det inte finns något land där man har möjlighet att vara så anonym som i Sverige. Ingen vet vem man är, och ingen vill veta heller..

Nummer fem
Sist men inte minst, måste jag säga att vårt rättsystem faktiskt är en faktor som väger väldigt tungt. Även om poliser i allmänhet beteer sej som arga pissmyror på powertrips, så kan dom vara jävligt bra att ha. Dom ställer upp när man verkligen behöver dom. Det var inte så länge sen som jag ringde och klagade på en granne som inte ville skruva ner musiken. Serviceminded som våra kära poliser är, så dök dom upp tjugo minuter senare och knackade på hos min unga granne. (Jag tror att hon har flyttat..)

Summan av kanelen är den att Sverige helt enkelt är bäst. Min kusin påstår att Norge kommer på delad första plats, men då jag inte fått uppleva varken fjordar eller lusekoftor så låter jag det vara osagt om vem som vinner. Jag vet bara att jag nog mest troligt stannar kvar i mina förfäders land och njuter av grandoft och kranvatten. Och framför allt; Bregott!

Überhunden in action


Bus med liten kampknut :)



Namn: Lina
Född: 1982-12-17
Bor: tillsammans med hunden Leija, sambon M och hans två barn i skärgårdsstaden Piteå
Kontakt: kiinet@live.se

Hunden: Leija
Född: 2003-09-29
Vit schäfer & Labrador Retriver
RSS 2.0