minimum

Idag känns allt jobbigt. Att sitta, äta, ligga, stå. Jag samlar helt vansinniga mängder vätska i benen och fötterna, mina små 35or ser ut som ballonger med korta korvar till tår, och har vuxit tre skostorlekar på en månad. Att ta på sig skor en dag som denna är bara att glömma! Inte ens foppatofflor i strl 40 kan kilas på bollarna. Men va fasen, snart är det över! (Hoppas jag..)

Och om jag ska se positivt på saken så skiner solen, min trädgård är vacker, bebben ligger och drar finfoten längs magen och jag mår ändå jävligt bra! Livet är trots alla krämpor underbart! Jag är älskad och jag har turen att få vara precis den jag är, utan undantag.

Picknick i Badhusparken, midsommarafton 2010

 

Bebben är inne på övertid och jag måste säga att det är lååånga förväntansfulla dagar som kryper fram i snigelfart. Förvärkarna lyser med sin frånvaro. Allt är så lugnt att jag börjar tro att hon bestämt sig för att stanna kvar där inne, trots att det nu är så trångt att jag känner minsta lilla rörelse som hon gör.

Allt är färdigställt här hemma. Jag har fixat en sköthörna i tvättstugan, babykläderna är ordnade i storleksordning, spjälsängen står redo för en sovande liten bebbebus och skötväskan har jag packat om minst fem gånger! Till och med föräldrapenningen är beräknad och begärd, så nu får det till å starta. Kom igen smärta!