minimum

Jag sitter och tittar på magen medans bebben hoppar runt där inne. Hela magen rörs. Små puffar inifrån och jag kan inte riktigt beskriva lyckan jag känner, kärleken i hjärtat när jag tänker på att det är ett litet barn i min mage - MITT barn!

Under hela mitt vuxna liv har jag gått med tanken om att jag skulle vara steril. Jag har en moster som ej kunnat bli gravid och jag har inte heller lyckats, trots långa perioder utan preventinmedel. Tillslut accepterade jag det som verkade vara ett faktum och helt enkelt gav upp tanken på att få känna ett liv växa i magen.
Det kanske var just den acceptansen som öppnade en dörr. Många hävdar att tanken eller en stark önskan om att bli med barn ibland hindrar befruktningen. Som om det skulle skapas någon slags psykisk blockering just för att man vill för mycket. Antingen det, eller så har min alldelens egna Pitebo en hel armé av Supersimmare som klarade av en annars omöjlig uppgift.

Nu när magen växer och min garderob består mest av mjukisbyxor och t-shirts är jag nästan överväldigad av tacksamhet. Trots att jag inte är kristen tackar jag Gud. Bebben kanske håller mig vaken på nätterna, får mig att flämta efter luft vid väl valda sparkar, ger mig en halsbränna som fräter mig sönder och samman och får alla drycker att smaka metall, men jag är fortfarande den lyckligaste människan som jag känner!